Vi börjar nu med en intervjuserie inför SM i augusti, både här på hemsidan, men också kortare urval av intervjuerna på våra sociala medier. Det blir en mix av f.d. aktiva friidrottare och dd som kan vara aktuella för SM, ledare, lokala profiler m.m.

Först ut är Tjalves meste Finnkampsdeltagare genom tiderna, länghäcklöperskan Sara Bley, som lade skorna på hyllan efter säsongen 2016.

 

Sara Bley har många fina meriter från sin friidrottskarriär. Fem år i rad sprang hon 400m häck på Finnkampen och har tagit fyra senior SM-medaljer. Finnkampen är också där hon historisk i klubben med flest antal starter. 2017 bestämde hon sig för att lägga skorna på hyllan. Vi tog ett snack med henne för att sammanfatta karriären och blicka framåt mot SM i Norrköping, där hon kommer vara med och jobba.  

 

Hej Sara, hur är läget med dig?
– Jag mår kanon! Bor numera i Stockholm och jobbar med barn-TV. Trivs toppenbra men kan sakna Norrpan ibland.

2017 bestämde du dig för att lägga skorna på hyllan, hur kändes det?
– Det var inte något enkelt beslut men det växte fram under sista året jag pluggade. Hade väldigt mycket i skolan och fick dessutom en skada i baklåret som inte ville ge med sig. Så tappade nog motivationen där och kände att det typ var rätt tillfälle att trappa ner. Men hade massa saker på min to-do list som jag skulle göra när jag slutade med friidrotten så blev att börja beta av den listan i stället.

Kollar vi på din karriär så hade du många fina år. Fyra senior SM-medaljer, med ett silver som bäst. Hur skulle du själv vilja sammanfatta din karriär?
– Jag fick uppleva saker som jag aldrig trodde jag skulle få göra när jag började med friidrotten. När jag tänker tillbaka på karriären så har SM-medaljerna och landslagsuppdragen varit det häftigaste. Men har också otroligt många ögonblick som har etsat sig fast från alla träningsläger eller när man har slagit personliga rekord. Det är ju så bra med friidrott att det är lika kul att slå pers som att ta medaljer. Minns båda tillfällena när jag tog ”drömgränserna” 60 sekunder och senare 59 sekunder. Dem satt nästan lika fint som en SM-medalj.

Det blev också finnkampen för dig fem år i rad. Hur var det att få vara med där?
– Minns första gången jag tänkte tanken att jag skulle ha som mål att få springa Finnkampen någon gång under min friidrottskarriär. Sen blev det så redan samma sommar så gick snabbt där. Har aldrig varit så bra på att sätta upp höga mål utan snarare många små mål. Men Finnkampen har varit en otroligt häftig upplevelse. Både att känna att man är i samma lag som alla friidrottarna man har sett upp till och att få representera Sverige. Var faktiskt mäktigast att springa på Olympiastadion i Helsingfors. Där är det bäst stämning. Minns också att man fick gå i en gång under arenan och sen göra entré mitt på innerplan genom ett hål i marken till häftig musik. Det var coolt!

Något speciellt minne som du har med dig från ditt deltagande på finnkampen?
– Ja först året jag var med var jag 19 år och det kändes helt ofattbart att jag skulle få vara med och springa Finnkamp. Sen så ramlade jag på sista, eller kanske nästa sista, häcken och när jag blev omplåstrad under läktarna så gick Carolina Klüft förbi och sa något tröstande ord. Det var stort att hon ens såg mig haha. Ett annat minne från samma år var när jag blev nollad och fick sjunga ”Du e min man” till Stefan Olson som var förbundskapten då. Det var kul!

Som jag har förstått det hade du och Krister Hultberg ett väldigt bra samarbete. Hur var det att ha Krister som tränare?
– Ja alltså han har i princip varit min tränare från start till mål. Det är så kul för minns mitt allra första träningspass med honom och hur nervös jag var att få börja i hans grupp. Det kändes stort. Men vi var verkligen ett bra team! Han förstod vilken träning som funkade bästa för mig. Och galet vad vi har rest runt på tävlingar och läger tillsammans. Tänkte och tänker fortfarande på vilket otroligt jobb han lägger ner som tränare. Alltså utan hans hjälp hade det ju inte blivit något över huvud taget av min karriär så är troligt tacksam för Krister!

Om du skulle rangordna dina SM-medaljer och lägga till ett minne från varje, hur skulle det låta?  
– Bästa är nog silvret från Stadion, är ju ändå ett silver. Där slog jag ju Carolina Klüft två gånger vilket kändes helt sjukt häftigt. Blev lite starstruk då. Sen kommer bronset i Borås. Då sprang jag under 60 sekunder för första gången. Minns att de som kom 1a och 2a var klara men sen kom vi tre tjejer på rad nästan. Så efter målgång satt vi och väntade resultatet i callingtältet vid målet. Tror jag knep tredjeplatsen med ett par hundradelar. Första SM-bronset var ett delat Brons vilket var lite speciellt. Var extra kul för flera släktingar var där och hejade då. Sen i Söderhamn kom jag också trea. Minns att jag tänkte typ att nej men det här året är det nog omöjligt att ta pallplats, inte så peppig tanke. Så knep jag den ändå så det var häftigt.

I mina öron låter 400m häck som något extremt jobbigt. Mjölksyra i benen och du ska ta dig över hindren. Vad var det som gjorde att du fastnade för just denna gren?
– Det var typ en slump tror jag. Testade 300 hm häck och så visade det sig att det stämde ganska bra. Och så tyckte jag det var väldigt roligt. Men hade svårt välja för höll på med mångkamp ända till jag var kanske 17 år så till slut sa Krister att jag skulle välja. Var inte helt enkelt för gillade egentligen alla grenar. Men med facit i han är jag väldigt glad att jag valde häcken.

Nu blir det SM i Norrköping, kommer du vara delaktig på något sätt?
– Ja! Ska hjälpa till med att sända lite extra intervjuer med mera från innerplan som kan visas på storbildsskärmarna på arenan som komplement till SVT-sändningen. Ska bli kul!